Att älska utan skyddsnät. Micro, välling & samiska rappare.

Tänker mest halva tankar nu för tiden, hinner sällan bottna. Men nånstans där under ytan bortom tutande skedbilar med hallongröt framför garageportsmunnar och vardagens rätt slöa kniv fastnar fragment, låttexter, delar ur gripande dokumentärer, filmscener, vackra meningar, vackra människor. Som ska bli något av sen, eller kanske inte. Som fastnar i alla fall. Det finns både en längtan efter det absolut konkreta – projekt, jobb, mål, källarröj. Och efter det där absolut abstrakta. Som att forska om samiska rappares identitetsskapande mellan åren 92-93 till exempel. Att djupdyka i det superickekonkreta. Vässa pennan. Två sekunder senare skrikbefaller emellertid micron att vällingen är klar och tankarna läggs halvfärdiga på hög. Någon i mitt flöde la ut en bild med texten i versaler: ”2015 won’t change unless you do”. Och är det nåt jag vet så är det: Jo. Livet vill nånstans själv. Det är inte vi som styr hela tiden, inte bara vi som skapar. Livet är inte ett blankt A4 som jag fyller med önskelistor som slår in. Livet är bortom allt det där det undermedvetna, en riktning ibland, paus ibland, väderomslag, omständigheter, tur, ödet, otur. Det är generöst ibland och snålar som fan ibland. Och även om inte jag ändrar nånting under 2015 så nog kommer livet göra det, det liksom vill nånstans själv, allt hänger inte på mig. Lite såhär som när Borås Tidning haffade mig på gatan för ett tag sen för att fråga om jag skyddade min bankomatkod och jag svarar: Nej. Händer det så händer det. Men är det inte lite så det känns? Man kollar sig över axeln, luftskriver varannan siffra för att förvilla och lägger hela handflatan över koden och nog fan blir man rånad ändå. Och tvärtom.

10475665_10152561695360791_217043614653216372_n

Kärlek är för den som vågar. Och den som förlorar är den som älskade mest. Det här med att ha en familj. Och det här med att leva ihop med hundar, vars liv man vet är max fjorton-femton år på sin höjd. Så jävla dumdristigt. Så mycket att förlora. Så mycket förbehållslös kärlek. Så lyckligt lottad att få känna så.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att älska utan skyddsnät. Micro, välling & samiska rappare.

  1. Tytti skriver:

    Det där med halva tankar känns allt för väl igen. Lunchläser din blogg och inser att jag är på jobbet och faktiskt hinner tänka färdigt meningar ;).

  2. Anna skriver:

    Så jävla dumdristigt indeed! Tänker på det ganska ofta nu, förståeligt kanske med 13½, 12 och 10½ år i huset. Behöver bara snudda vid tanken på avskeden som obönhörligt kryper närmare för att sorgeklumpen ska börja svälla i halsen. Hur helgalen är jag, som utsätter mig för det här?!

    Men. Det är ju värt det. Tror benhårt på att it’s better to have loved an lost, than never to have loved at all. Och det är ju faktiskt så som du säger, att det inte är alla förunnat. Tänk att de finns de som tittar på en hund och känner: ”Jaha…?” Och så har just jag fått ett hjärta som bara sväller och dunkar och bränner och svämmar över av kärlek när jag tittar på ludden som ligger utspridda runt omkring mig. Verkligen SÅ lyckligt lottad! ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s