Om snusdöden, lustgas & en bit av himlen i famnen. En förlossningsberättelse.

Bland toast-med-utan-smör, kaskadspyor, den stora tröttheten, vallning på den blåsiga skånska slätten I PERMOBIL, snuslös, sömnlös bland halvt uppdruckna kaffekoppar och misslyckade husbilsturer i nedförslut med sura uppstötningar, minusgrader och diarré har liksom den berömda feelingen varit mil bort ungefär ganska länge. Men nu. En förlossningsberättelse. Vattnet gick till slut en helt vanlig fredag fyra dagar över tiden efter att ha spenderat en uppgiven dag på Frölunda Torg, köpt ett ananasläppstift och en ostkupa till ockerpris och på allvar trott att det aldrig skulle ske. Hela veckan hade vi farit in och ut på förlossningen för misstänkt havandeskapsförgiftning, prover och hinnsvepning av den mystiske Barbie Ken-läkaren, ivrigt påhejad av Yoghurt-Mia som på distans assisterade som FB-doula och kallsvettigt informerade om sfinkterrupturer direkt från Alingsås Energi-kontoret. Men ja – vattnet gick vilket jag självklart direkt mejlade Mia med de korta men koncisa orden ”Vidöppen i Ödenäs has started” samt underrättade Niclas på SMS eftersom jag låg i höj- och sänkbara sängen i gästrummet tjugo meter bort och inte orkade gå upp och informera IRL :o En kvart senare hade jag emellertid värkar varannan minut och mådde illa som fan så vår plan om att sova ut, ladda, motionerade hundar på morgonkvisten och därefter åka in till förlossningen gick lite i stöpet, så kan man säga. Istället in i bilen ihop med en nyinköpt, stor plastbalja från Ö&B i vilken jag under den halvtimma det tog till sjukhuset kunde konstatera att jag ätit rå lax, wasabi och ris till lunch. Väl framme stod vi kvidande och rådvilla utanför entrén medan Niclas nervöstryckte på alla knappar utom den som öppnade dörren men jag hade för ont för att varken skratta eller hata honom för det. Ambulanspersonal släppte in oss och det konstaterades snabbt att jag öppnat mig fyra centimeter, hade regelbundna värkar och försågs med en likblek sjukhusskjorta och sexig gåstol medan jag flåsade efter lustgas. Efter att ha haft så ont att jag seriöst hellre ville dö (VARFÖR säger ingen att föda barn gör så ont att man hellre vill dö?) och förutseende underrättat Niclas i lustgasångorna om att ”komma ihåg ALLT jag säger, för jag kommer säga väldigt mycket visa saker” samt sagt åt honom att ”hämta Hippie – du måste hämta hit Hippie!” (hon är seriöst den jag absolut minst i nyktert tillstånd skulle vilja komma och styra upp en krissituation) men elva timmar senare som emellertid kändes som en evighet slängdes mina ben upp i gynekologpose, personalen tog på sig slaktförklädena och ut kom så småningom en flicka även om jag inte minns jättemycket av det eftersom jag tappade 2.5 liter blod, navelsträcken gick av, nån tryckte på panik-knappen och jag rullades iväg till IVA och operation för att få ut resterna och sys ihop (spoiler: Niclas berättade efteråt att ljudet av när man spricker låter precis som när man river isär ett tygstycke;). Några timmar senare blev jag inrullad till BB och var på samma gång jättetrött och klarvaken med landstingetskjortan på sned, pattarna i vädret och en bit av himlen i famnen som både lät som en get, såg ut som Johan Rheborg och samtidigt var helt perfekt (märklig mix).

skrivutellie4bild skrivutellie5bild skrivutellie2bild skrivutelliebild

Och nu sitter jag här med en baby i famnen, lyssnar på Håkan Hellström och tänker att livet är så himla bra. Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick, att fjärdarna blixtra och jorden är varm och himlen utan en prick? Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag, vad bär jag för namn? Du skrattande knyte med solblekt hår, hur fick jag dig i min famn? Jag lever, jag lever! På jorden jag står. Var har jag varit förut? Jag väntade visst i miljoner år på denna enda minut. (Erik Lindorm)

Från månader och månader av smaklösa smörgåskex och spyhinkar till en intensiv elvatimmarssmärta som gjorde så ont någonting kan över huvud taget göra till kärleksfullt gnabb om babynestet verkligen ligger i mitten av dubbelsängen eller om någon har mer plats (jag hävdar att man borde få mer plats om man är fet) och lite, lite mjölkspya på precis allt på bara några veckor. Livet alltså. Sladdrigt, taffligt och helt perfekt.

Skärmavbild 2014-04-25 kl. 12.39.15 Skärmavbild 2014-04-25 kl. 12.39.40 Over and out.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Om snusdöden, lustgas & en bit av himlen i famnen. En förlossningsberättelse.

  1. Emmy Cronquist skriver:

    Känner igen det där med att hellre vilja dö! Jag tänkte: ”Jag är en av de kvinnor som inte KAN föda barn! Jag klarar det inte! Jag går itu! HUR har det kunnat bli syskon i världen?!” Men det gick! :) Och nu längtar jag allvarligt efter att vara med om det en gång till! Men det har jag längtat efter sen två veckor efter Einar. ”Hmm.. undrar hur en tjej skulle se ut?” :)

  2. Fritz skriver:

    Sitter på kullerstensgata på Söders höjder och gråter en skvätt. Livet ja. Som bara låter sig beskrivas med just ordet: LIVET! Och grattis än en gång!

  3. klarafardiga skriver:

    Åh. <3

  4. Anna skriver:

    Du & dina ord alltså. Jag blir livrädd och längtig på en och samma gång.

    Det däringa Livet är bra häftigt. Tack för att du delar med dig av ert. ♥

  5. high5 skriver:

    Ha ha, du är ju helt underbar!! :) Fantastiska bilder på en fin liten familj. <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s