Diskbänksrealism, inlagda grönsaker och orden som kom försent. Igen och igen.

oIMG_4938

oIMG_4963

Idag snorkall men själfull promenad med Bess och corgisarna bland snötäckt gråbogrus. Vilken lisa för själen, även om det var mer kaos än stiltje bland trumpinnarben och bocksprång. Därefter följde på samma gång ett både välplanerat & impulsartat besök till Martin Olsson på passande grönsaksgatan för att köpa kokbananer. Och – vad det visade sig – en jättelik plastkonserv med fem kilo blandade inlagda grönsaker för vad som i tanken framstod som den perfekta lunchkombon.

Därefter tillreddes under största diskretion smörstekta kokbananer, vitlöksaromatisk, inlagd vitkål och lite lätt avslagen julmust som serverades tillsammans med återhållsamma fniss. Att äntligen på riktigt kunna referera till kokbananer, bara det. Det fantastiskt absurda i att endast det duger som skäl att köra fem vinterhalkiga mil för turiska inlagda grönsaker i femkilosdunk och fyra perfekt mogna kokbananer. Och om något är det väl imponerade att sanningsenligt skrytsäga: ”första gången jag höll i en kokbanan visste jag direkt att den var mogen”. Bara därför.

Och egentligen tusen andra skäl som bara sjuder på ettan ännu.

AIMG_5150

oIMG_5117

oIMG_5171

Vardagen är brokig som vanligt i alla sina diskbänksrealistiska motsägelser. Och plötsligt mitt i allt detta finns det någon som säger att jag är saknad. Även om just de orden också denna gången kom försent. En del saker går helt enkelt inte att laga i efterhand, ens med god vilja och aldrig så många kompensationer. Jag hoppas att det var sista gången – försvinnande få saker känns så meningslöst som att få det man vill ha och på samma gång veta att det ändå just var försent.

Historien upprepar sig.

Tvist är på kollo i älvängenland och jag och Hippie roar oss med gemensamtid, bollkastning och total snöeufori. Deadlines på jobbet, frostiga promenader i skymning & kommunalkaffe i My Little Pony-mugg. December är som vanligt och inte sig likt på samma gång. Chokladkalendern sinar systematiskt, allt och inget är i sin ordning.

När man på kvällspromenaden två minuter senare emellertid får improvisationsoperera-ut en upphittad kebabrulle inklusive aluminumfolie och tre deciliter snö ur strupen på en prickig tonårshund som säger ”DU kan vara kebabrulle! Jag har redan svalt” är det liksom ingen jätterisk att tappa fotfästet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Diskbänksrealism, inlagda grönsaker och orden som kom försent. Igen och igen.

  1. midasoenya skriver:

    Att läsa din blogg är lite som att nynna på en god låt. Gillar.

  2. Johan skriver:

    Det är nog fler som läser än du tror!
    (Om du nu inte har en sån där statistik-mätare och vet precis hur många det är, vill säga) :p
    Hur som helst, underhållande läsning med avancerade meningsbyggnader och förfinade ord. Hade ämnena handlat om annat hade jag nästan kunnat tro att det var jag som skrivit det :)

  3. Johan skriver:

    Var inte meningen att vara hemlig, men nu när det blev så var det ju faktiskt lite roligare, iaf för mig =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s