The pointlessness of our meetings has skyrocketed lately

Jag bloggar med nyvunnen frekvens medan kommentarsfälten blir glesare & glesare. Jag vet med andra ord inte för vem jag skriver – men jag skriver ändå. Känns bra nånstans i hjärtat att ha helt obegripliga memoarer att ta sats ifrån nästa år. När man hamnar i samma knipor (& löser dem på samma vis).

Idag ägnade jag delar av dagen åt att sitta på huk bakom en gran i Delsjön i åtta minus. Hippie fick träna lätta skick med fokus på markeringsövningar & avlämning-av-lösrulle-utan-tjuvstart. Jag kör på Git Jerings strategi om envishet – inga påvis innan lösrulle fint avlämnad i handen. Första skicket höll Hippie på att hoppa ur prickarna av lycka & både jonglerade, sparkade bakut & försökte dra på påvis på eget bevåg. Jag tog fram mina nyvunna brösttoner, starka & fasta eller all joddlingsträning (eller ”alla som joddlar borde utrotas!” som min tjugoåriga lillasyster uttryckte det) & nästkommande två skick var klockrena med fast grepp om lösrullen & fint avlämnande. Före sökträngen gick båda djuren också varsitt hårt spår med ett antal föremål i som de skötte utan konstigheter. Nu vore det väl tusan om vi inte fick till en lagom dos av sökträning varje helg även om man helt klart rannsakar sina prioriteringar när man sitter i novemberminus under ett kamoflagenät utan puls.

Efter sökträning följde varmdusch, återuppväckning av förfrusna kroppsdelar & ”learn how to yodel”-videos på youtube ackompanjerat av windows bakgrundbilder på höga berg & djupa dalar med utan kläder för feeling.

Insåg därefter att klockan var fem & att jag återigen ätit en deciliter yoghurt på hela dan (inte ens kaffe!) men att det ändå var för sent att åtgärda när Kicktorsken på Backateatern stod på schemat. Till vardags ser man mest glimtar & sekvenser ur andras liv, tolkar deras historia genom sin egen. Lägger pussel efter pussel utan bitar i sin iver att förstå. Så när en människa får nittio minuter att gestalta sitt liv blir det speciellt. & naket. & äntligen, äntligen sådär spretigt som allas liv är förutom på löpsedlar.

Därefter indiskt med kobraöl & kaffe på hemmaplan med familj samt en gnagande oro över den plötsliga uppkomsten av obehagliga & intetsägande :)-smileys. INGET kan vara så obehagligt som en klassiska glad-smiley i fel sammanhang. Hellre kargt & brokigt än artigt & intensägande toppen-på-isberg.

Halv fyra är klockan – godnatt därför. Avslutar med bild från tillfällig vardagsrums- & golvlampsstudio i hemmakvarter.

20121202-033131.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till The pointlessness of our meetings has skyrocketed lately

  1. Fia! skriver:

    Ditt sätt att uttrycka dig, använda orden i sin kontext gillar jag! Mycket!

  2. Sandra skriver:

    Läser men är skitdålig på att kommentera. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s